Här sitter jag och tittar på "Toddlers & Tiaras". Jag bestämde mig för att titta på det för att fatta mer vad de håller på med, och det jag ser får mig att se ut så här:

De bedömer hur små tjejer ser ut, och alla mammor typ: "Men jag vill att hon ska förstå att skönhet kommer inifrån" samtidigt som deras döttrar får sina ben vaxade. De stackars barnen får inte säga till om någonting! Om ungen säger: "Jag hatar smink! Det gör ont! Jag vill inte ha den klänningen! Varför måste jag ha solbränna!" Säger mammorna bara: "Vill man vara fin får man lida pin." 

Jag blir helt GALEN!!!

VARFÖR GÖR DE SÅ HÄR MOT SINA BARN!!!???

Jag har en jättefin, snäll, kreativ lillebror. Men när det gäller vissa saker så finns det lite... svårigheter. T.ex så vägrar han att lära sig cykla. Det kanske inte är det mest livsviktiga att kunna, men det är bra att kunna cykla:

Det är bra för miljön, det är roligt att kunna cykla med sina vänner och det går snabbare än att gå. 

Om några år börjar han förmodligen ha cykelutflykter med skolan också och då kan det nog kännas väldigt jobbigt att vara nästan den enda som går!

Varje gång någon börjar prata om att han kanske ska cykelträna lite så händer samma sak:

Han blir arg, ledsen och säger saker som att: "Nej men, jag sa ju att jag skulle cykla klockan fem!" eller: "Men jag gör det här!" Saken är den att när klockan är fem, eller han har gjort klart det han skulle, så vill han inte cykla då heller.

Jag brukar försöka lösa det genom att lugna ner honom och prata lite med honom med lugn röst. Jag får absolut inte bli arg! Sedan gör jag något annat, typ går ut, och han gör någonting annat. 

Ganska ofta så sitter han på sitt rum och leker, surar och tänker. När han har tänkt klart så kommer han oftast och säger ungefär: "Ja, jag kan väl cykla då. Men bara en kvart!"

Nu kommer mina tankar igång.Bestämmer han sig för att cykla för att han kommit fram till att han vill/borde lära sig cykla, eller gör han det bara för att vi ska sluta tjata? Går det lika bra att lära sig cykla då, som när han gör det helt frivilligt?

Vad ska jag göra? Borde jag hantera det på något annat sätt?

Tacksam för svar!

Som ni kanske har märkt så var det här med "Dagens Tips!" inte riktigt min grej... Jag gör hellre genomtänkta inlägg när jag känner för det, än lite slarvigare inlägg för att jag måste. Sån e jag! 

Nu till ett helt annat ämne. Har du någonsin smickrats av tanken att någon kanske spionerar på dig? Det har jag. Jag vet att det kanske låter lite konstigt, men fram tills för något år sedan har jag, ganska ofta, tänkt tanken att killarna från min klass kanske spionerar på mig typ på toa och när jag sover och sådär! Nu har jag slutat att tänka så, men då brukade jag, även fast jag visste att det inte var sant, känna mig smickrad och lite rädd. 

Nu har jag fattat att det inte är något att bli smickrad över, om det skulle hända. 

Jag brukade/brukar också ibland på natten få för mig att någon typ ska komma och kidnappa mig, och bli rädd. Det konstiga är att denna någon alltid brukar vara en man.

VARFÖR?

Varför har jag smickrats av dessa tankar? Varför är det alltid killar/män?

Vi tjejer får lära oss från första början att det finns farliga män, och att vi ska akta oss för just män.

Vi får lära oss att män är farliga och att vi ska akta oss för dem, men vi får samtidigt lära oss att farliga män är attraktiva.

Vi får lära oss att män våldtar, men att de gör det av kärlek.

Vi får lära oss att killar som gör dumma saker, gör det för att de inte kan uttrycka sina känslor.

Vi får lära oss att det är vårt fel om män gör något dumt.

Vi får lära oss att vi ska vara attraktiva och tillgängliga för män.

Osv.Osv.Osv

När en ser det såhär låter det helt sjukt va? Jag menar, det vi lär oss får oss både att tro att alla män är våldäktsmän och att våldtäkt inte är så hemskt som det egentligen är! Motsägelsefullt och korkat.

Läs det här:

Jag har hittat denna här 

"Naaaawww! Vilka gulliga killar som slutade när hon började blöda! Så duktiga!" Blä!

Och vadfaan menas med att hon var "blyg eller tvekande"!? Såklart att hon "tvekade" inför att få en jävla glasflaska i underlivet! Blyg!?  Vafan menas med det???

Och det är alltså helt OK att föra in en glasflaska i nåns underliv om en inte vill skada personen? Även om personen inte vill ha en jävla glasflaska intryckt mellan bena!? Förresten spelar det väl ingen roll om de inte hade tänkt skada henne, för uppenbarligen så gjorde de ju det ändå eftersom att hon började blöda!

Gjorde de detta av "kärlek" eller för att de inte kan "uttrycka sina känslor"? Vad tycker ni att det verkar som?

Jag blir så jävla förbannad på tingsrätten att jag inte orkar!!! 

Förresten: Läs vad LD skrivit om artikeln här. 

Samannfattning: Tänk lite och sluta sprida dessa lögner om våldtäkter och män! 

Vad tycker ni om smink på barn?

Jag tycker om smink. Smink är roligt, och kreativt. Det övar dessutom upp motoriken och sånt där. Jag brukar tänka att mitt ansikte är en tom tavelduk, och jag är konstären som ska göra den fantastisk, färgglad, rolig, speciell...  

Jag är ju faktiskt ett barn, och mina föräldrar tycker att det är helt okej att jag sminkar mig. Det är jag glad för. Det finns ju föräldrar som tycker att barn absolut inte ska sminka sig, och det tycker jag är lite... konstigt. För det är ju ungefär att måla/rita som föräldrar gärna vill att deras barn ska göra.

Barn experimenterar. Vi leker mest med sminket, faktiskt. Även om en vill att det ska se fint ut, så är det inte riktigt huvudpoängen med sminket. *När jag säger barn så menar jag alla som känner sig som barn, t.ex jag själv.* 

Sedan är det ju en helt annan med föräldrar som sminkar sina barn:

1. Utan att barnet bett om att få bli sminkat

2. För att barnet ska vara med i en skönhetstävling, och vara någon slags utställningsobjekt

3. För att kunna lägga ut bild på FB där det står typ: "Lilla prinsessan" eller liknande

Att använda sina barn som utställningsobjekt i skönhetstävlingar tycker jag är rent ut sagt korkat! Jag menar, ett litet barn som ska bli sminkat för att se ut som en vuxen, för att sedan gå upp på en scen, posera "gulligt" och "sexigt" och bli bedömt av en jury! Sedan brukar det vara ett talangmoment med också som går ut på att en jury bedömer ett litet barns röst eller dansförmåga, medan barnet själv försöker prestera och göra mamma stolt! 

Låter det sjukt? Det är för att det är sjukt!

Det handla nästan alltid om att det är mammorna som vill få uppmärksamhet, eller att barnen ska göra det som de aldrig fick göra! Sådana föräldrar finns överallt; fotbollsföräldrar, skönhetstävlingsföräldrar, balettföräldrar... Såna som skriker sig hesa: "Nej! Finta ditåt! Snälla nån! Och skjut!!!" De skriker högre än tränarna, och det blir så att en undrar varför de inte spelar själva. 

Förklaringen bakom är oftast att de ska få sina barn att bli något som de inte blev. Typ: "Jag kom inte med i landslaget, men det är inte för sent för dig!" även om barnet inte ens gillar fotboll/balett/vad det än kan vara. 

  SJUKT???

Tänk va, jag kan faktiskt få favoriter ibland jag med! Jag har läst om gröna smoothies för barn och provade att göra en till mig själv. Den första blev god, men hade konstig färg... Men nu gjorde jag en med banan, apelsinjuice, selleri och isbergsallad. Mmmmm.... och nu blev den verkligen grön också! Jag körde med stavmixer och det blev några bitar, men det gör inte så mycket!

Nästa steg är att övertyga mamma om att det är gott, så att jag kan bjuda brorsan också! Mamma tror nämligen inte att grönsaker och frukt passar bra ihop. Pffffftttt, säger jag om det. 

Förresten, varför tror så många att barn+grönsaker=hat??? Jag menar, jag har aldrig varit sån, och brorsan äter inte alla grönsaker men han äter flera. Brorsan+selleri=kärlek ( vi andra får inte nån selleri)! Många av mina kompisar gillar inte grönsaker, och jag vet att många barn är så "kinkiga". 

Men jag tror inte att det är så med alla barn. Det beror på föräldrarna också. Om mamman äter grönt när hon är gravid, och när hon ammar, så får barnet från allra första början i sig grönsaker. Om barnet, redan när det är litet, får grön mat och sedan, när hen har tänder, får grönsaker till maten jämt! Servera alltid lite råa eller kokta grönsaker till, eller i, maten! Det är mitt råd. Det måste inte vara så mycket liksom; några bitar selleri, lite isbergsallad, broccoli.... Det finns så mycket goda grönsaker! 

Sedan tror jag också att många vuxna ogillar grönsaker. De flesta vet ju att grönsaker är nyttiga, men de har något slags "grönsaks-förakt". Jag vet inte riktigt varför, faktiskt. Det är ju egentligen lättare både att tillaga, och att äta, grönsaker än kött! 

Jag vill ha denna boken. Jag har ju inga barn men jag har en brorsa, och jag vill väldans gärna lära mig mer om ämnet! Mamma eller pappa, om ni läser detta så står den på min önskelista! Okej? :D

Av någon anledning så får vi lära oss, redan när vi är små, att vi ska tycka att något/någon är bäst, finast eller liknande. T.ex det här att andra människor alltid frågar oss: "Vilken är din favoritfärg?" eller: "Vem är din bästis?" Ett annat exempel är ju: "Vad ska du bli när du blir stor?".

   Jag har alltid haft, och har fortfarande, flera jättebra vänner, älskat nästan alla färger och jag vill bli många olika saker. Jag förstår inte riktigt grejen med att alltid behöva välja.

Jag vill bli:

Designer

konditor

självförsörjande

konstnär

trummis/sångare i ett VK band

proffsryttare,

ridlärare

kock

föräldrer

vegan

och en del annat som jag inte kommer ihåg nu. 

Förstår ni att jag har svårt att svara på den frågan!

Mina favoritfärger är:

Turkos

Neonrosa

Solgul

Cerise

Blå

Grön

Röd

Lila

Svart

Vitt

Orange

Några toner av brunt

I stora drag; alla förutom beige, grått och vissa nyanser av brunt. Svårt att svara på den frågan också!

Jag skulle kunna göra sådana här listor hela natten; favoritdjur, favoritmöbel, favoritkläder, favoritartist/band, favoritmusikstil, favoritmaträtt etc. etc.

Jag kommer förmodligen aldrig att ha en favorit av någonting alls! Egentligen så gillar väl de allra flesta flera saker än en inom varje "kategori". Skulle inte livet bli jävligt tråkigt om vi bara inredde i/hade på oss en färg, åt en maträtt, hade en kompis och bara gillade en sak!?

Varför lär vi oss att vi måste begränsa oss till en sak, och hela tiden välja?

P.S Jag är tolv, jag behöver inte veta vad jag ska "bli".