Shit! Hittade en jätteintressant blogg! Jag blir helt rörd när jag läser inläggen. Den handlar om en kille, som är 17 år, som berättade för sina föräldrar att han är homosexuell. Föräldrarna är Jehovas Vittnen och han har också varit det. Men när han berättade detta kastade hans föräldrar ut honom "3 timmar senare var alla mina kläder packade och jag fick ett VISA kort med 2000 kr och en lapp från mamma och pappa att nu var jag död i deras, Jehovas och hela församlingens ögon." Han bloggar från bibliotekets dator och, förmodligen, från killarna han bor hos dator. Jo, några var så pass schyssta att de bjöd in honom i sitt hem. P.S Han blev utkastad av sina föräldrar den 4:e februari. Alltså inte alls så länge sedan! Jajusteja, här är länken! 

Jag tänker inte jättemycket på hur jag ser ut. Jag gillar kläder och sånt, men då bara speciella, annorlunda och personliga kläder. Jag tar liksom på mig vad jag vill. Vissa dagar är jag klädd lite som rödluvan i klänning, och bara rött och vitt. Andra dagar jättemånga olika färger och konstiga, hemgjorda, smycken. Vissa dagar har jag mörka, svarta och mörklila kläder. En del dagar bara nåt som är skönt. Jag vill aldrig klä mig som alla andra, använda massa mascara och spruta på typ två ton med pafym. Enda sminket jag någonsin har i skolan är rött läppstift.  Jag är speciell och vill visa det genom mina kläder. Jag vet inte riktigt om det är så för alla, men jag känner mig starkare, modigare och mer självsäker när jag har kläder som sticker ut lite. Att bara smälta in, och se ut som alla andra, är ingenting för mig. Jag mår bättre när jag känner mig speciell, och annorlunda, och det gör jag när jag inte ser ut som alla andra. Så. Varför är det så viktigt, för så många, att vara "snygg", följa trenderna och se ut som de flesta andra??? Vet någon det?

Det här är den andra "stilen jag snackade om.